Idag har jag hunnit med att räkna en del matte, folkbokföra mig i Luleå, skaffa bibliotekskort, besöka sjuksköterska samt sjukgymnast, prata med Alexander lite, försökt övertala Boman att inte hoppa av skolan, fått veta att Anders har köpt en hund, handlat, röjt undan lite och tvättat.

Plus att mormor ringde. Hon vill verkligen att jag ska må bra, ringer varje dag nu när mamma och pappa är utomlands. Pratar om att hon och morfar velat att jag skulle ha sovt hos dem. Att jag ska komma hem på fredag och att de hämtar mig på busstation. Kanske också att vi ska äta på Matfesten. Ja.. Vad ska jag säga. Hon är min mormor.
Dock har jag inte berättat om mitt knä för henne. Jag vill inte att hon ska oroa sig ännu mera.
Efter besöket hos sjukgymnasten är även jag lugnare. Nu gäller det att rehabilitera knät, massera varannan dag samt stretcha ut och röra på knät. Ska tillbaka på återbesök om en vecka för lite mer övningar och se till att det läker rätt. Tydligen kan läkningsprocessen dra ut på tiden, två tre veckor eller så. Suck. Onödigt. Plus att jag inte har något att linda knät med. Varför tänkte man inte på det?

Någon som vet om bussen till Skeå går förbi LTU på fredagar vid tre?