Efter föreläsningen satte jag mig med Andreas i biblioteket för att räkna lite matte men vi kom fram till att det var många uppgifter ingen av oss kunde lösa. Det sket sig men vi löste några och pratade om annat.

Jag har många gånger snubblat över detta fenomen, inte att man inte kan matten, utan hur konstigt det är att man bland en stor grupp människor hittar någon som är precis som en själv. Eller kanske inte precis likadan men nästan. Med samma värderingar och syn på livet liksom... Sådana personer som fortfarande står vid ens sida, och sådana personer som jag hoppas kommer att stå vid ens sida livet ut. 
Vi pratade om detta i gymnasiet, fyra personer som till utseende inte alls såg ut att ha något gemensamt. Lyssnade man på oss så hade vi inte det heller, vi var fyra individer med vitt skilda intressen men som ändå såg en gemenskap tillsammans. Jag tror att vi lärde varandra mycket under dessa tre år. Shit, tre år som känns som hela mitt liv. Var tog tiden vägen? Tillbaka till nuet så ser jag många runtom mig, vissa som jag inte riktigt vet var jag har och andra som jag hoppas kunna bli mina vänner. Som jag redan nu ser som vänner.

Vart vill jag komma med detta? Ingenstans egentligen, men det slog mig när Andreas sa att han ringt sin pappa och haft panik angående skolan och fått svaret att det kommer att lösa sig. Standardsvaret som man får, men om man tänker tillbaka så har ju allting gjort just det, löst sig.
Så slå dig igenom hindren som dyker upp längs vägen, det ordnar sig. Det gör det alltid.